Adrenalin i Sydney Akvarium

Vackra fiskar.

Johan och hans favvo-djur.

Hajar, hajr, hajar! Är han inte väldigt söt?

Nästa morgon var det segt, Daniel och Martina tassade upp många timmar tidigare än oss, de var i The Rocks och åt pankakor och de såg St Patricks-paraden. Vi låg hemma, pratade och drog oss kvar i sängen. Det var nästan eftermiddag när vi gick och mötte vårt resesällskap i China-Town. Johan tyckte det såg ut som China-Town i alla andra städer, och det är väl sant. Det blev kinesiskt till lunch och Johan lyckades få ner priset några dollar och gratis dricka. Det var riktigt gott!
Vi tog en liten promenad på maten och hamnade mitt i en Thailändsk festival, där drack vi Singh-öl och såg en dansföreställning ända tills regnet kom. Då stod vi och tryckte under ett läckande parasoll. Vi gick en vända i Darlingharbour också, där låg det en ubåt och ett millitärskepp.
Sen på ren impuls gick vi på Sydney akvarium, den största anledningen var för att få se dugong. En typ av sjöko som lever vilt i australien. Men den sparade vi till sist och innan såg vi alla möjliga vattenlevande djur, söt- och saltvattensfiskar, ormar, sjöhästar, hajar, rockor, m,m. Hajarna och rockorna var bland det häftigaste, man fick gå som i en tub och djuren simmade över huvudet på en. Det var verkligen jätte roligt! Lite skönt också att kunna studera fiskarna utan att behöva tänka på hur djupt man simmar eller hur mycket luft man har kvar. Fast dykningen är mycket häftigare! Dugongen var ett stor och mycket trevligt djur, den åt salladsblad och simmade runt runt. Mycket söta!

Operahus, marknad, båttur, dansa under stjärnorna.

Vit mot svart på en båtresa.

Jag är på jakt på marknaden.

Bröderna Pettersson utanför Operan.

Jag och bron.

Brudar dricker också öl!

Första dagen i Sydney tog vi en promenad till Operahuset och hamnen, det var häftigt att få se den världsberömda arkitekturen i verkligheten. Visste ni att Operan är täckt av vita kakelplattor? Och att det inte ens är så vit som det ser ut på alla vykort. Duvorna och måsarna har väl skitit ner det... Efter detta tog vi en promenad i botaniska trädgården och såg guvernörens hus, sen kom han själv åkande i flott bil med brysk poliseskort.
Sen tog vi bussen till en söt liten marknad och busschauffören hälsade oss välkomna till Sydney. Han var jätte gullig och tyckte vi skulle köpa dagskort och åka med båt för att se Sydney hamn och sen skulle vi åka till Bondi. Vi hann inte med Bondi eftersom vi skulle åka och titta till bilen också, men båttur blev det! Vi bara hoppade på första bästa båt och visste inte riktigt vart den gick. Men det blev en jätte bra tur på 40 minuter. Under tiden på båten kom åskvädret, det blev häftiga bilder på Sydney-skyline och Operahuset, himlen var helt svart. Och på marknaden köpte jag ett hårband och en jätte billig klänning för bara 10 dollar.
På eftermiddagen mötte vi upp Daniel och Martina som vi tidigare lämnat i Botaniska trädgården. De hade också åkt båt och så hade de druckit kaffe och ätit glass. De har inte vi fattiga råd med. Fast vi åt god Indisk mat på marknaden…
Nu var det dags att klä upp sig och gå ut i stora staden och leta restaurang. Som vanligt var detta inte lätt, tog en stund innan vi hittade en Irländsk pub där vi åt god pizza. Sen var det utgång och party som gällde, äntligen!!!
Vi hamnade på ett riktigt flott ställe där vi fick gå in från en liten bakgata. Människorna var uppklädda och stämningen var jätte bra. Vi dansade hela natten under bar himmel till riktigt skön gungig musik. Och Daniel ’Sluta aldrig dansa’!

Sydney

Nu var vi på väg mot Sydney! Australiens stora, berömda stad, med operahuset! Spännande! Det tog lång tid att ta sig in till city, eftersom staden är så stor. Vi åkte över den berömda bron som man kan klättra på, vi hade lite problem med att veta hur vi skulle betala tullen, men det verkar som att det inte behövdes…
Det var väldigt mycket stora höghus i Sydney och väldigt mycket folk. Väl inne i city tog det oss en stund att hitta hotellet, eller rättare sagt gatan som hotellet låg på, det var mycket trafik och många enkelgator. Sen var det parkering som gällde… Jag och Johan var nog lite väl naiva när vi trodde att det skulle finnas parkering i mitten av centrala Sydney, det fanns det men det var nästan dyrare än hotellet. Vad skulle vi göra då? En jätte gullig kille som var vakt i ett parkeringshus hjälpte oss, han tyckte att vi skulle åka en bit utanför stan och parkera nära en tågstation och ta tåget tillbaka. Efter att ha släppt av Martina och Daniel åkte vi iväg mot en förort i väst. Vi råkade hamna helt fel i en annan del av staden (Erskinevill), vilket visade sig bli jätte bra ändå, nära en tågstation och det verkade vara en lugn stadsdel.
Det var ganska sent på kvällen när vi kom tillbaka till hotellet (Grand Hotel) och gjort oss i ordning, därför var det än en gång svårt att hitta en bra restaurang med uthärdlig ljudvolym. Vi hamnade på en pub och åt tacos och cesarsallad, Johan beställde stek och satt på nålar av hunger eftersom det tog så lång tid.

Kakor vid Nobbys fyr.

På morgonen fick vi duscha hos Daniel och Martina, vi lever verkligen billigt! Sen åt vi frukost på samma bageri. Bellingen var en söt liten stad uppe i bergen. Vi fikade, gick i secondhandbutiker, åt glass och lite annat. Jag köpte en småblommig sommarklänning, lite trasig i fållen, men billigt och det går att laga. På eftermiddagen körde vi mot kusten, vi lagade pasta i en park i en liten kuststad, sen åkte vi mot Newcastle, via diverse touristdrives. Där var det också svårt att hitta hotell och en inte så snäll dam på ett backpackerställe ignorerade oss och sa att det var stängt, fast hon stod i receptionen fortfarande. Vi hamnade på ett väldigt flott hotell, jag och Johan billigt i bäddsoffan och Martina och Daniel i flotta stora sängen i sovrummet.
Vi tog sovmorgon och åkte sedan till Newcastle’s berömda fyr, Nobby, fråga mig inte vart de fått det namnet från. Rolig sammanträffande att Johans bror brukade kallas Nobby. Vi tog en promenad ut på piren och käkade kakor till frukost där.

Vattenfall och skitväder

Kallt!

Daniel och Martina kramas.

Den lilla keltiska hunden.

Helt vilda!

Nästa morgon körde vi flera timmar, vi var på väg mot The Waterfall Way, vägen var liten och vindlade mellan dalar och berg, upp och ner. Det var väldigt vackert och vi såg en del vattenfall efter vägen. Till lunch stannade vi vid en lite keltisk stuga, där det bara var söta pensionärer. De hade även en kopia på stonhedge. Det var riktigt mysigt. På framsidan satt en gubbe klädd i skottsk dräkt, han hade en lite hund också som var jättesöt.
Vi körde länge och på eftermiddagen började vi prata om kängurus, Martina och Daniel hade ju bara sett dem på zoo. Så det blev kängurujakt av bilresan. Dom är inte så lätta att få syn på, och vi hade nog bara sett svansen på två när jag hastigt svängde av på en liten grusväg för att släppa fram en fartglad Bmw. Och så tittar jag ner i diket och där står det sex kängurus. Två hade till och med barn i pungen! De var jätte söta och vi betraktade varandra nyfiket en stund.

Efter detta blev vädret rent sagt för jävligt. Tjock dimma och spöregn, det var inte alls roligt, sen blev det mörkt också, vi som redan hade kört i flera timmar. Sent på kvällen kom vi fram till den lilla staden Bellingen. Det var senare än vad vi trodde, man ställer fram klockan en timma. Inte en enda restaurang var öppen, vi kunde inte ens få en liten nattmacka. Till slut hamnade vi på ett litet nattöppet bageri. Där fick vi små pizzor och degsnurror med ost och skinka, billig middag blev det! Vi gick tillbaka till Daniel och Martinas hotell och spelade kort och drack öl, kanadensiskt kortspel, Big two. På natten sov jag och Johan i bilen som stod parkerad på en bakgata, han i fällt framsäte och jag på yogamatta i baksätet. Bekvämare än att sitta och sova i alla fall.

Slut på bensin...

Framsätet i bilen går inte att rubba, därför ha jag en körsko så jag når fram.

Martina och Daniel hade gjort Brisbane på en kväll och en förmiddag, så sen lunch lämnade vi staden och åkte mot Surfers Paradise. Efter att ha kört igenom åkte vi till Byron och stannade där för middag, det blev indiskt på en liten söt restaurang. Första ordentliga restaurangmiddagen på länge.
Vi hade planerat att åka ganska långt första dagen, vi hade ju ett pressat schema, på tre dagar skulle vi köra mer än 90 mil ner till Sydney. Och långt körde vi. Det är långt mellan städerna i Australien och att ha full tank är ganska viktigt. Tyvärr så blev vi varse detta när vi fick panikslut på bensin och var mellan två städer, det fanns inga bensinmackar som tog kort heller. Efter en del pratande med skumma lastbilschaffisar bestämde vi oss för att köra till närmsta stad med nattöppen bensinmack, det var 4 mil under vilka vi hoppades, hoppades att bensinen skulle räcka. Som tur var tog den inte slut och macken var öppen.
Sen var det nästa problem, Martina och Daniel hade ingenstans att sova på natten, vi trodde att det fanns nattöppna motel efter vägen, men där hade vi fel. Vi hittade inte ett enda hotell och lösningen blev att vi alla fyra satt och sov i bilen. Tältet var lönlöst att sätta upp eftersom det spöregnade hela natten. Det var inte en särskilt rolig natt, snarare obehaglig fuktig och kall, men vi tog oss igenom den.

Regn, regn och mer regn, också lite djur...

Vi gillar varann.

Tidigt nästa morgon regnade det, cyklonen Hamish kom med regn och oväder. Hela dagen gick vi på zoo och tittade på blöta djur, inte alls lika besvärade som oss i det kalla regnet. Jag hade i alla fall regnjacka, men benen och sandalerna var kalla och blöta. De andra köpte ponchos i presentaffären. Vi såg en massa djur, känguru, koalor, tokiga tasmanian devil, uttrar som simmade runt, runt, stooora sköldpaddor, reserverade dingos och oblyga wombats. Såklart fanns det krokodiler, ödlor, ormar och fåglar också, tigrar och elefanter. Och jag fick vara väldigt nära en uggla. Oj, det var många djur.
Zoot var väldigt välstädat, med trevlig personal och välputsade djur. Det var en bra upplevelse trotts att dagen var grå.
På eftermiddagen åkte vi mot Brisbane. Vi släppte av Martina och Daniel framför (efter en del letande) fina, dyra hotellet, och vi själva körde till Indooroopilly för att sova på madrass i allrummet, det var i alla fall gratis. Jag och Johan hade en låda där som vi hämtade också.

Evakuering + Liftande Amerikanare.

Sista dagen stannade vi vid en liten bäck när vi var på väg mot vraket, där var mycket andra bilar och turister. Under tiden vi var på toaletten var det en kvinna som pratade med Johan och berättade att de skulle evakuera ön, eftersom det kom en cyklon. Alla var tvungna att vara av ön innan 12.00. det hade börjat blåsa mycket och vädret var betydligt dåligare. Som tur var hann vi med allt vi ville.

Halvvägs till färjan längs stranden körde vi ikapp en kille som gick. Vi stannade och hörde hur det var med honom och vart han var på väg. Det slutade med att han fick lift av oss till färjan, han var från Los Angeles, hade rolig dialekt och var riktigt trevlig. Han hade varit på en self-drive-tour ihop med 8 andra och hade tyckt det var så dåligt att han hade börjat vandra själv istället. Överallt på ön fanns det skyltar om att man skulle vara försiktig när det gäller dingos, vi såg faktiskt en. Den var jättemager, men väldigt fin. När vi berättade detta för honom berättade han att han hade haft sällskap med åtta stycken på morgonen, men att de hade tappat intresset efter ett tag. Gud vad skraj jag hade vart… De äter ju folk om de får tag i någon.

Vi kom av ön säkra och körde mot Brisbane igen, Amerikanaren lämnade vi i Rainbow beach. Vårt nästa stopp på denna fullpackade resa var Australia zoo. För natten hamnade vi i en liten stuga på en caravan-park. Där var väldigt fint utanför huset med en liten damm, med flera änder och andra sjölevande fåglar. På den lilla verandan klippte jag en väldigt långhårig Johan. Blev riktigt bra, och jag klippte inte av polisongen den här gången. Rim, rim…

Det låg en man och sov i gatan

Andra dagen på Fraiser blev det mycket bilkörning, vilket jag tyckte var väldigt roligt. Ibland var det rena bergochdalbanan, hela packningen guppade upp och ner. Det är ganska speciellt att köra på sand, speciellt när det är så djupa spår. Vi svenskar tror väl kanske vi har lite fördel eftersom vi är så vana vid snö, så kanske det är… Jag vet inte, men adrenalinet pumpade flera gånger när jag var tvungen att ta mig över något extra svårt parti.
Vi var vid Lake Wabby vid lunchtid, det tog oss säkert en timma att ta oss ner. Vi badade, käkade lite och gick upp igen. Det tog längre tid upp… Ena sidan av Lake Wabby består av en sanddyn som trycker på från havet, det var riktigt häftigt, och man kunde kana ner i sjön på sanden.
Vi åkte och åt lunch vid en grillplats. Sen satte vi upp tält och fixade för natten lite utanför Fraisers enda lilla by. Byn bestod av kanske max tio hus och en liten folktom pub.
V drack öl och spelade kort på den lilla puben tills de stängde på kvällen. När vi skulle gå den korta biten från tältet till puben villade vi bort oss på stranden, vi missade stället där vi skulle gå upp. Det var så mörkt och jag såg dingos och sköldpaddor i syne överallt, fast det var stenar och kokosnötter. Inte för att jag ville träffa på en dingo precis. På väg in i byn såg vi ett litet ljus som blinkade när vi skulle gå över ett liggande stängsel (som man oftast brukar ha för att korna inte ska komma fram). Vi tänkte inte mer på det. Johan försökte gå över när han får världens stöt i foten av en elektrisk vajer. Enligt Johan gjorde det skitont. Detta var alltså en dingobarriär som omringade hela byn, vi tog grinden istället. Det blinkande ljuset kom från elen.
När vi skulle gå hem på kvällen var det Martina som såg i syne, trodde hon… Det låg en kille mitt i ”gatan” och sov! Herregud vad knäppt det var. Det gick inte att få liv i honom heller, han var alldeles för full. Så Johan frågade lite försynt på halv svengelska ’Hey, Mate, is it okey if we move you?’. Jag kunde verkligen inte hålla mig för skratt, han hade däckat mitt i gatan och Johan kallar honom mate på riktig australienska för att få honom att förstå ordentligt. Han svarade inte ens så vi antog väl att han inte ville bli överkörd (inte för att det var mycket trafik precis) och flyttade honom till sidan av gatan. Där var det lite gräs han kunde sova på i alla fall…
Efter att Johan och Daniel gjorde den ödmjuka insatsen att ta tag i mannens ben och armar och flytta honom gick vi vidare ut på sandstranden. Där var det jag som inte såg i syne i alla fall, jag såg något litet blänka till i mörkret, där satt det en kille med en sigg. Vi var ju tvungna att fråga om han hade tappat bort en kompis (mate). Han satt där helt ensam i mörkret och hade försökt göra eld, men det hade inte gått eftersom det blåste för mycket. Och han hade ingen kompis heller. Vi gick och lade oss för natten.

Fraiser Island

Lake McKenzie.

Fredag morgon tog det oss en stund att fixa allt för att ta oss över till Fraiser Island, därför missade vi 11.00 färjan och fick ta den som gick 14.30 istället. Det var handling, is, bensin, camping-permit, och så skulle vi hitta färjan också...
I guideboken står det att Fraiser Island är svårt att köra på och att även rutinerade 4wd-förare kan ha problem. Eftersom det är en sandö, världens största, så finns det inga riktiga vägar, endast sandvägar. Vi var tvungna att fråga oss fram ganska mycket och en kille på färjan hjälpte oss ta ut luften ur däcken. Det första vi körde var en guppig uppförsbacke, Johan fick gasa på ganska mycket, men det gick jättebra. Efter första dagen var det nästan bara jag som stod för all körning, det var väldigt roligt, ibland kände jag mig som en riktig rallyförare. Faktiskt så fastnade vi inte en enda gång, bra bil!
Första dagen på Fraiser var vi vid Lake McKenzie, vilket är en mycket vacker sötvattenssjö. Vi badade och fikade lite, men man fick inte kampa där så vi fick åka vidare och tälta inne i skogen på en campingplats. Jag och Johan provlåg bilen för första gången, vilket inte var särskilt bekvämt, vi vaknade var enda gång en av oss rörde på sig. Sen var vi så sena till campingplatsen att det nästan var mörkt när vi fixade i ordning för natten, vilket gjorde att vi inte var så noga. Vi hade köpt en luftmadrass som vi blåste upp, men den fick inte riktigt plats i bilen.

Andra natten var bättre. Då sov vi bland sanddynerna ovanför stranden, vi fällde bakluckan så luftmadrassen fick plats bättre. Vilket gjorde underverk för sömnen.

4wd+ 40 miles beach driving!

Jag och vår nya bil, samma årgång. :o)

Martina och Daniel.
Svårt att se vem detta är va? Johan...

Nästa morgon åkte vi mot norra delen av Noosa, vi tog färjan över floden, och ut på sandstranden, det blev 4wd för hela slanten. Morgonbad och promenad på stranden sen gav vi oss iväg på 40 miles beach. Det tog en någon timma att köra över stranden och det var underbar frihetskänsla, vi ångrar verkligen inte köpet av en Landcruiser! Alla fick provköra, till och med Daniel som inte har körkort.
Vi svängde av stranden och in på en skogsväg genom en nationalpark för att ta oss till Rainbow beach, tyvärr fastnade vi i sanden och fick butta oss loss. Men resten av vägen gick bra.
Vi badade i Rainbow beach och åkte sedan vidare, vi handlade tält, sovsäckar och madrasser i en liten stad. Vi grillade och åkte sedan mot Hervey Bay, där vi tog in på ett riktigt backpackerställe. Vi satt i baren på kvällen och drack öl, en kanna för 10 dollar. En kille skulle ha med oss på poolparty, men inte ens han själv kom i poolen så det blev nog inget. När vi skulle hem gick vi nästan över tre possums, de är väldigt söta djur. Väldigt kul för Martina och Daniel att de fick se dem.

Noosa

Jag grillad i Noosa.

Tisdag morgon åkte vi mot flygplatsen för att plocka upp Johans bror (Daniel) och flickvän (Martina). Vi åkte ur Brisbane på en gång, norr på väg mot Noosa.
Bilen rullade på bra, några stopp efter vägen och vi var i Noosa på eftermiddagen. Där blev det grillning och bad för hela slanten. Noosa är en vacker liten stad, med mycket vatten runt och i. Vi tog in på ett hotell och stannade två nätter. Andra dagen i Noosa åkte vi och badade på den yttre sandstranden, mot havet. Där är vågorna höga och jag svalde mycket vatten.
Vi körde upp på en utsiktsplats för lunch, det var en liten bergsbestigning och med eskin (Australienska för kylbag) full av mat var det ganska jobbigt, men utsikten var underbar. Vi såg papegojor och koocaburror i träden. Vi hade tänkt att vi skulle ut och paddla kajak på eftermiddagen, men det blev så sent så det gick inte. Istället tog vi en tur i nationalparken. På kvällen lagade vi mat och satt ute och åt. Vi pratade även med mannen i receptionen om man kunde köra stranden från Noosa till Rainbow beach. Han var lite tveksam först och undrade om vi hade en 4wd, men sen när han fick se bilen blev han helt begeistrad. Det var verkligen inga problem, vi hade ju en Toyota Sahara. Han var verkligen imponerad av bilen.

Toyota Sahara!!!

På café i Toowoomba.

Vi var i Brisbane i fem dagar, det var väldigt varmt och vi letade bil hela dagarna. Första tre dagarna gav inget, vi hittade några bilar, men ingen vi verkligen gillade. Sen var det lite diskussion om vad för sorts bil vi ville ha. Det var antingen en station wagon eller en 4wd. Vi behövde något som platsade fyra personer, och helst som vi kunde sova i (två personer). Det är inte en särskilt rätt kombination. På fjärde dagen gick vi upp väldigt tidigt och åkte runt med Bill, efter ett tag hittade vi en gubbe som hade flera bilar i tidningen. Vi åkte till hans ganska skumma bakgård och hittade en gammal Toyota Sahara, 1986, (bra år). Taket runt det före detta soltaket var rostigt men annars var bilen helt ok. Det tog Bill hela eftermiddagen att laga taket, men det blev riktigt bra, och det regnar nog inte in nu… Bilen köpte vi för 2250 dollar, vilket är ca 13 000.
Sent på kvällen upptäckte vi att muttrar på hjulen fattades, vilket inte är så väldigt bra… Nästa dag var det första vi gjorde att åka till en däckverkstad och fixa det. Det fattades totalt 12 muttrar. Vi var även tvungna att byta två däck, tråkigt utgift, men det var antagligen nödvändigt.
En kille på däckverkstaden tyckte det var ett otroligt bra pris vi fått bilen för, och att vi hade nya stötdämpare (tror jag) värda ca 1500 dollar bara de. Känns bra!

Jippey!!!!

Äntligen har vi åkt ifrån Chinchilla! Det är så skönt! Vi befinner oss nu i Brisbane igen, hos brasilianska vänner.

Jag ska först berätta hur jag tyckte om vistelsen i Chinchilla och melonpackningen. Så här skriver Lonley Planet om fruktpackning/plockning:

“Being connected to a hostel can be helpful if you end up having problems with your farm boss-many farmers complain about unfair, and even insulting, treatment from farmers. Be warned, racism is not extinct on farms, and we were told by a manager at a hostel in Bundaberg that some farmers won´t hire Asians, while others have a problem with blacks.”

Jag tänker inte annat än hålla med. Diskriminering, förolämpningar, favorisering var inga ovanligheter. Jag tycker synd om Melissa och Jordan som fortfarande är kvar där, de har fyra veckor kvar. När de kom till Chinchilla blev vår värld lite ljusare eftersom vi hade några att umgås med och de förstod vad vi gick igenom med dessa människor. Sen var det väldigt skönt att det kom lite trevliga människor också. Nu har vi lämnat dem där och det känns faktiskt jobbigt. Hoppas det går bra för dem.

Hon som hade ansvar över oss var inte trevlig, hon verkade ha något emot backpackers och hon hade varje dag någon som hon hackade på (vanligtvis mig, Melissa eller Maria). Det är verkligen synd.

Vi åkte från Chinchilla på tisdag till onsdag natt, bussen, Greyhound gick kl. 04.30. Vi åkte till Toowoomba där vi spenderade förmiddagen i en liten park, i väntan på att Johan skulle till tandläkar-specialisten kl. 10.30. Att dra ut tanden gick på en kvart men efter att bedövningen släppt mådde han jätte dålig och vi var tvungna att överge våra planer om att ta oss till Brisbane samma dag. Jag letade reda på ett lagom sluskigt hotell som vi tog in på. Johan proppade i sig sina värktabletter, vi såg en film och gick sen och lade oss.

Sängen var helt underbart skön, efter att ha sovit i en säng med spiraler som trycker på revbenen, var det rena himmelriket. Jag ville inte gå upp nästa morgon. Men vi var tvungna att ge oss iväg innan Johan blev yr av sina tabletter.

Bussresan tog lång tid, bussen var sen från början och sen underlättade det inte att det var en olycka i Brisbane. Bilkön var jättelång. Vi åkte förbi olycksplatsen, där var en personbil som fronten var helt sönder smashad på och det stod två hästar bundna i en varsin lycktstolpe, det hade varit en hästtransport inblandad också. Jag vet inte om någon blev skadad.

Väl i Brisbane tog vi tunnelbanan till The Valley, på station blev vi hämtade av Douglas, kompis till Carina och Carlos. Hemma hos dem föll jag omkull på golvet av utmattning, ryggsäckarna är så tunga! Jag har redan träningsverk i låren av allt bärande på dem. Aj, aj, aj.
Carina och Carlos kom hem efter några timmar. Och Carlos och Johan är och spelar tennis just nu (jag hoppas bara inte Johan spelar för mycket). Jag och Carina har varit på affären och handlat och snart ska vi äta middag. Det blir äkta brasilianskt!

Stickisticki

Vattenmelon, tung som fan!
En pinne på en tvättlina.

Just nu sitter jag och tittar på morgonnyheterna, det handlar om Victorias bushfires. Det är verkligen hemskt.

Vi ska snart åka och jobba, idag börjar vi sent, kl 12.00. Senaste dagarna har vi inte jobbat mycket eftersom det har varit melonfestival här i lilla byn Chinchilla. Det har varit party och fest här i flera dagar. Vi har varit på club hotell på beach party, där de korade miss och Mr melon. Bland aktiviteterna har funnits, tjärnspottning, melonskidåkning, karuseller, marknad, melon krossning, m, m… överallt är det folk och meloner, detta är verkligen en stor attraktion här. Säkert kommit ungefär 10 000 extra människor hit. Vår husvagnspark har gått från tom till proppfull. Igår var det fyrverkerier, de hade verkligen inte sparat på krutet, det höll på i säkert en kvart, jätte vackert, men jag tycker det är lite slöseri med pengar, man kanske kunde ha skänkt bort de pengarna till välgörenhet istället.

Vi har bestämt att vi åker härifrån på onsdag, bussen går tidigt på morgonen, först till Toowoomba. Johan har en tid hos en specialist för att ta ut tanden. Sen åker vi vidare till Brisbane, där har vi ca en vecka på oss att fixa en bil och umgås med alla vänner vi inte sett på lång tid. Sen kommer Johans bror och vi åker mot Noosa och Fraiser Island för semester i några veckor.

Det ska verkligen bli skönt att komma härifrån, det har väl varit ok och vi har tjänat en del pengar, men det mesta har varit ganska dåligt, tyvärr.

Vi har varit på biblioteket och jag kollade upp de djur vi sett i diverse uppslagsböcker. Vi har sett en Red-eyed tree frog, Jordan tog kort på den. Och en lång insekt satt en dag på vår tvättlina, såg ut som en blandning mellan en vandrande pinne och en syrsa. Grannen kalla den Stickistick. Det latinska namnet är Mantidae. I byggnaden där vi jobbar och även vid poolen flyger det runt en getigliknande insekt, de kallas potter wasp, latinskt namn Vespidae, Delta campani forme. På gräsmattan under ett jakarandaträd hoppade det en dag runt små söta fåglar, hanarna blå-svarta och honorna bruna. Stjärtfjädrarna stod rakt upp. De kallas Fairy Wren, mycket vanlig lite fågel tydligen. I södra Australien finns en liknande som är helt blå. Vi har sett en del kängurus och Wallibys.

En dag när jag och Maria (Svensk tjej som jobbade med oss några veckor) satt ute och pratade och drack Vodka Cruiser, med hallonsmak, smaskens, såg jag något litet som liknade en katt springa över gatan och upp i ett träd, en liten possum. De är så söta! Han satt i trädet och jag försökte mata honom med banan, men det var han inte så sugen på.

Vi har även sett en liten uggla, vi gick hem från affären en dag och i ett av flaskträden var det ett himla liv, fåglar som tjattrade. Vi kollade upp och där satt en liten gullig, grå-brun uggla. Jag förstår verkligen varför de kallas visa, den verkade vis. Tittade på oss med små svarta ögon. Djurlivet här fortsätter att överraska oss.

Vi har fått trevligt sällskap!

Melissa och Jordan.

Hej hej! Johan har haft väldigt ont i en visdomstand så han har haft många besök hos både doktor och tandläkare, och han äter en del smärtstillande. Nu har det värsta börjat gå över och han har kommit tillbaka till jobbet. Men han har en tid hos en specialist som ska dra ut tanden den 25 februari i Toowoomba.

Jag har jobbat hela tiden men Johan har varit hemma i en vecka ungefär, men är nu tillbaka på jobbet. Så det blir bra att han får lite mer pengar. Jag jobbar som en tok och försöker packa så mycket som möjligt. Men det är skönt att snart se ett slut på det hela, bara ca 2 veckor kvar nu.
Det har varit fruktansvärt i Australien i några veckor nu, med alla översvämningar och bränder. Jag har de lediga dagarna vi haft suttit och tittat på morgon nyheterna och gråtit. Det är så många människor som har dött och det är verkligen hemskt. Mina tankar går till alla som har förlorat någon. Och tack till alla som ringt mamma och pappa och undrat om vi är ok. Det värmer verkligen! Jätte skönt att folk hemma bryr sig! Vi mår bra, här är det bara lite vatten på vägen, men annars är det jättebra!

Det har börjat ett Kanadensiskt par (Melissa och Jordan) och vi umgås en del med dem på kvällarna, de är riktigt trevliga. Vi spelar kort tillsammans, det är jättekul!

Tyvärr har inte jobbet precis blivit roligare. Vissa som vi jobbar med är inte särskilt trevliga, ganska egoistiska människor och det är inte så kul. Sen har det varit en massa maskinstrul och det gör att det inte finns tillräkligt med meloner att packa. Så då blir det mindre pengar, inte heller särskilt bra. Men man får bara tänka att man gör mer pengar än om man hade varit hemma. Och jag behöver verkligen pengarna. Vad det gäller de personerna som inte är så snälla så får man bara stå ut. Det är inte precis att man kan ändra dem, tyvärr. Bara man inte faller ner på deras nivå.

Vi längtar efter semester men just nu står vi bara ut, räknar er dagarna och hur mycket pengar vi tjänar.

Nej nu ska jag gå och bada, för det har jag inte gjort på flera dagar och det ska bli skönt att mjuka upp musklerna lite. Kram till alla.

Packa, packa, packa...

Det blev inga vattenmeloner, vi har gått tillbaka till att jobba med Fred. Det har varit varannan dags jobb nu, men från och med imorgon kommer det bli mycket mera jobb. Kanske 10-12 timmar per dag, puh, det blir nog jobbigt. Vi har bunkrat upp kylen med mat så vi inte svälter.
Dagarna här i Chinchilla är stilla, byn är sömnig. Fast nu har i alla fall barnen börjat skolan igen så poolen inte är så full längre. Vattnet i poolen har dock tyvärr blivit väldigt kallt, så vi använder inomhus poolen istället.

Livet just nu är väl inte så väldigt händelserikt, vi lagar mat, läser, spelar dataspel, ser på film (vi har haft Harry Potter race i 4 dagar), badar i poolen, sover och jobbar. Mer än så är det inte, men det är helt ok. Vi ska vara här tills mars, för den 5 mars kommer Johans bror och Martina till Brisbane och då åker vi dit. Vi ska nog umgås med dem i någon vecka. Vi har bestämt oss för att köpa bil i Brisbane också, här är det för dyrt. Tanken är att vi ska ta bilen till Fraiser Island och ta med dem ut och dyka. Jag längtar efter havet och resandet igen.
Idag är det fruktansvärt varmt, jag sitter ute med datorn, inne i husvagnen är det olidligt varmt.

Vi fick ett sms från Anette i Brisbane, hon undrade om vi ville komma på hennes födelsedagskalas i helgen. Men det tar fem timmar och det är lite väl långt så vi får tyvärr avstå det. Tråkigt. Dessutom jobbar vi nog.

Igår packade jag min 3000: ende låda, jag får betalt per låda nu och det är till stor fördel för mig. Förut fick jag 17.60$ timma, det är vad Johan också får. Men nu har jag oftast över 30$ i timman, vi får 33 cent per låda och jag ligger i snitt på 80-100 lådor i timman så jag har riktigt bra betalt. Stackars Johan han sliter med att palla upp lådorna och kan inte göra något åt sin timlön.

Vi längtar båda tillbaka till Asien och det är inte omöjligt att vi åker dit efteråt, det folket är så underbart trevligt och genuint. Sen vill vi till Sippidan i Malaysia för att dyka, man ska tydligen kunna se allt! Sköldpaddor, hajar, mantor och allt annat möjligt. Det låter så häftigt!

Frosties!

Var det någon som sa att det var tråkigt här?

Tyvärr så kommer vi inte kunna jobba för Fred (vår manager) på ungefär 10-14 dagar eftersom vädret har varit så dåligt och melonerna inte växer som de ska. Men vi hade tur. När vi var och kollade på bil igår så pratade vi med försäljaren där och han ringde runt lite. Det ringde en kille som odlar vattenmeloner och villa att vi ska börja på måndag, i två veckor, alldeles perfekt! Någon bil fick vi dessvärre inte tag på. Det enda negativa är att vi börjar kl 05.00 på morgonen, jag är ju inte precis någon morgonmänniska. Jag äter i alla fall frukost nu. Frosties med mjölk, det ploppade upp en hel del barnminnen när jag såg dem i hyllan på affären, så jag var bara tvungen att köpa, sött men gott!

Vi har träffat en del trevliga människor också, Ashley och Jason, de tre tyska tjejerna och en del andra människor. Vi var ute på fredagen, på den lokala puben. Det är lite speciellt med små städer, människorna är speciella, men på ett väldigt roligt sätt. Vi dansade, drack öl och hade allmänt trevligt.

Jag hoppas inte dessa vattenmeloner är väldigt jobbiga. De är ju så stora, men det går nog bra. Det är ändå bra att vi fick ett annat jobb under tiden, för det här är ju inte världens roligaste ställe att inte göra något på. Önska oss lycka till!

Chinchilla

Vår husvagn.

Vi har nu varit i den lilla byn Chinchilla i en vecka. Vi ankom förra tisdagen och började jobba på onsdagen. Tyvärr så fanns det inga fler meloner så vi slutade i måndags, det var tråkigt för vi hade precis kommit igång.

Livet i Chinchilla är lugnt och stilla, vi bor i en liten söt husvagn i en husvagnspark. Det är rena rama ”My name is Earl”-livet, men det är inget negativt. Fast sängen tar död på mig, spiralerna sticker upp och inatt provade jag att sova på soffan, men det var inte heller särskilt trevligt eftersom den är ganska liten. Trotts att delar av Australien har uppemot 40 grader just nu så är det kallt på natten, man vaknar och fryser. Vi var tvungna att be om ett extra täcke.
Husvagnsparken ligger mittemot den kommunala poolen, det är helt underbart! De har även ett litet gym som numera är välbesökt av Johan. Vi har badat i poolen varje dag sedan vi kom hit. Efter jobbet är man helt svettig och kletig då har det varit mycket skönt att slänga sig i poolen. Jag har även passat på att simma några längder då och då, det är träning som passar mig, man blir inte svettig. Jag har även tagit upp yogan igen, två gånger i veckan ungefär. När jag packade i Brisbane sa Anette till mig att jag antagligen var den enda backpackern hon träffat som släpar runt på en yogamatta. Men efter dagarna av att packa meloner så är det skönt att sträcka ut lite.

Jobbet, den korta stund det varade var slitigt men helt ok. Det är nätmeloner vi har packat, de väger ungefär ½-1 kg st. och det ska ner mellan 6-15 meloner i varje låda. Efter detta åker lådorna på ett rullband till de muskulösa killarna som sorterar och placerar varje låda upp på pallar. På de fem dagar vi jobbade (ca 4 timmar per dag) har jag packat över 1000 lådor. Nej, jag skriver inte fel, ungefär 60-80 lådor per timma. Vi är ca 5 tjejer som packar meloner, 2 tjejer som viker lådor och 4 killar som pallar upp lådorna. Ute på fälten är det runt 20 personer som plockar melonerna. Det är ett utmattande jobb och träningsverken var ett faktum efter bara en dag, det känns i ben, axlar och armar.