Det låg en man och sov i gatan

Andra dagen på Fraiser blev det mycket bilkörning, vilket jag tyckte var väldigt roligt. Ibland var det rena bergochdalbanan, hela packningen guppade upp och ner. Det är ganska speciellt att köra på sand, speciellt när det är så djupa spår. Vi svenskar tror väl kanske vi har lite fördel eftersom vi är så vana vid snö, så kanske det är… Jag vet inte, men adrenalinet pumpade flera gånger när jag var tvungen att ta mig över något extra svårt parti.
Vi var vid Lake Wabby vid lunchtid, det tog oss säkert en timma att ta oss ner. Vi badade, käkade lite och gick upp igen. Det tog längre tid upp… Ena sidan av Lake Wabby består av en sanddyn som trycker på från havet, det var riktigt häftigt, och man kunde kana ner i sjön på sanden.
Vi åkte och åt lunch vid en grillplats. Sen satte vi upp tält och fixade för natten lite utanför Fraisers enda lilla by. Byn bestod av kanske max tio hus och en liten folktom pub.
V drack öl och spelade kort på den lilla puben tills de stängde på kvällen. När vi skulle gå den korta biten från tältet till puben villade vi bort oss på stranden, vi missade stället där vi skulle gå upp. Det var så mörkt och jag såg dingos och sköldpaddor i syne överallt, fast det var stenar och kokosnötter. Inte för att jag ville träffa på en dingo precis. På väg in i byn såg vi ett litet ljus som blinkade när vi skulle gå över ett liggande stängsel (som man oftast brukar ha för att korna inte ska komma fram). Vi tänkte inte mer på det. Johan försökte gå över när han får världens stöt i foten av en elektrisk vajer. Enligt Johan gjorde det skitont. Detta var alltså en dingobarriär som omringade hela byn, vi tog grinden istället. Det blinkande ljuset kom från elen.
När vi skulle gå hem på kvällen var det Martina som såg i syne, trodde hon… Det låg en kille mitt i ”gatan” och sov! Herregud vad knäppt det var. Det gick inte att få liv i honom heller, han var alldeles för full. Så Johan frågade lite försynt på halv svengelska ’Hey, Mate, is it okey if we move you?’. Jag kunde verkligen inte hålla mig för skratt, han hade däckat mitt i gatan och Johan kallar honom mate på riktig australienska för att få honom att förstå ordentligt. Han svarade inte ens så vi antog väl att han inte ville bli överkörd (inte för att det var mycket trafik precis) och flyttade honom till sidan av gatan. Där var det lite gräs han kunde sova på i alla fall…
Efter att Johan och Daniel gjorde den ödmjuka insatsen att ta tag i mannens ben och armar och flytta honom gick vi vidare ut på sandstranden. Där var det jag som inte såg i syne i alla fall, jag såg något litet blänka till i mörkret, där satt det en kille med en sigg. Vi var ju tvungna att fråga om han hade tappat bort en kompis (mate). Han satt där helt ensam i mörkret och hade försökt göra eld, men det hade inte gått eftersom det blåste för mycket. Och han hade ingen kompis heller. Vi gick och lade oss för natten.