Vattenfall och skitväder

Kallt!

Daniel och Martina kramas.

Den lilla keltiska hunden.

Helt vilda!

Nästa morgon körde vi flera timmar, vi var på väg mot The Waterfall Way, vägen var liten och vindlade mellan dalar och berg, upp och ner. Det var väldigt vackert och vi såg en del vattenfall efter vägen. Till lunch stannade vi vid en lite keltisk stuga, där det bara var söta pensionärer. De hade även en kopia på stonhedge. Det var riktigt mysigt. På framsidan satt en gubbe klädd i skottsk dräkt, han hade en lite hund också som var jättesöt.
Vi körde länge och på eftermiddagen började vi prata om kängurus, Martina och Daniel hade ju bara sett dem på zoo. Så det blev kängurujakt av bilresan. Dom är inte så lätta att få syn på, och vi hade nog bara sett svansen på två när jag hastigt svängde av på en liten grusväg för att släppa fram en fartglad Bmw. Och så tittar jag ner i diket och där står det sex kängurus. Två hade till och med barn i pungen! De var jätte söta och vi betraktade varandra nyfiket en stund.

Efter detta blev vädret rent sagt för jävligt. Tjock dimma och spöregn, det var inte alls roligt, sen blev det mörkt också, vi som redan hade kört i flera timmar. Sent på kvällen kom vi fram till den lilla staden Bellingen. Det var senare än vad vi trodde, man ställer fram klockan en timma. Inte en enda restaurang var öppen, vi kunde inte ens få en liten nattmacka. Till slut hamnade vi på ett litet nattöppet bageri. Där fick vi små pizzor och degsnurror med ost och skinka, billig middag blev det! Vi gick tillbaka till Daniel och Martinas hotell och spelade kort och drack öl, kanadensiskt kortspel, Big two. På natten sov jag och Johan i bilen som stod parkerad på en bakgata, han i fällt framsäte och jag på yogamatta i baksätet. Bekvämare än att sitta och sova i alla fall.