Dumma bil, slingriga vägar.

Långa vidder och söta får.
Ser ni skidbackarna?

Denna dag skulle bli en med mycket bilkörning upp och ner för berg på slingriga vägar. Vi stannade för att ta kort på Australiens enda skidanläggning och åkte sedan mot en stad som heter Corryoung.
Natten och morgonens storm hade satt sina spår på vägen. Ni kan ju tänka er hur vägarna ser ut när det tar fyra timmar att köra 15 mil… Slingerikrokig grusväg. Och plus på detta låg det stora grenar, kvistar och buskar över vägen, en gång till och med en trädstam, men det gick att ta sig förbi.
Sofia hade kört mycket dagen innan så det var jag som körde när bromsen helt plötsligt inte tog. Vilken panik! Det var inte alls roligt, även om bromsen började fungera igen efter några sekunder. Vi stannade och öppnade motorhuven för att kolla vad som var fel, men kunde inte hitta något. Jag är verkligen ingen bilexpert, men under denna resa och med denna bilen kan jag lugnt säga att jag lärt mig väldigt, väldigt mycket. Vi bestämde oss för att köra vidare men på låg växel istället, för att inte slita så mycket på bromsarna. De fungerade ju ändå, fast vi kände att något var fel, de tog mycket längre ner än vanligt.
Efter en stund körde det en bil ikapp oss och vinkade åt oss att stanna. Det satt en stor jäkla gren under bilen! Efter att vi dragit ut den blev bromsarna mycket bättre.
Det tog oss flera timmar att köra igenom Kozkiosky nationalpark. Det var verkligen vackert! Många berg och vackra utsikter, vi körde förbi Australiens högsta. I Corryoung stannade vi för att fylla på både tanken och matförådet. Vår bil drar något fruktansvärt mycket bensin och det är tur att bensinen inte kostar som hemma, då hade vi inte kunnat åka som vi gjorde. Vi bad även en bilmekaniker kolla över bilen lite snabbt, men han hittade inget fel så det var skönt. Men vi måste till en verkstad och fixa bromsarna ändå, men det skulle bara kosta 30 dollar. Skönt!
Nästa etapp på resan var också bergig och vi såg till och med en hjort. Jättefin var den!

Vi går på mars.

Sjöbotten.
Ser ni handen?

Det gick och spegla sig i dammen.

Efter morgonpromenaden hade vi fått upp lite värme och åkte mot Snowy Mountains. På vägen stannade vi vid en dam. Vatten skillnaderna kunde vara upp emot 50 meter och det var som att gå på mars. Landskapet var jättehäftigt eftersom dammen var låg när vi var där. Det var en bra bit att gå för att komma ner till vattnet. På vägen tillbaka träffade vi ett par Australiensiska fiskegubbar som började prata med oss eftersom bilen var QLD-registrerad. De tyckte det var häftigt att vi hade tagit oss så långt bort. Vi pratade om vackra ställen att åka till på vägen ner och fick en hel del tips på vägen. Han tyckte vi skulle åka något som heter Great Alpine Road, det skulle vara fin utsikt. Någon fisk hade de tyvärr inte fått.
Vi körde upp i Snowy Mountains på slingriga vägar. Vi bestämde oss för att ta en tidig kväll och hittade en liten camping utanför en liten håla. Nu hade vi hamnat i skidorterna, även om det inte var någon snö nu så märktes det att allt var anpassat för det. Vi grillade, drack några öl och gick och lade oss. Den här natten var lite varmare, men när vi vaknade blåste det så träden vajade av och an. Vi gav oss iväg ganska snabbt.

Jobbigt natt.

Sofia kör på fel sida vägen!!!
Middag.Svensk blåbärssoppa till kvällsmat.

Nattens regn har förvandlats till dimma.

Vi åkte ut ur Canberra på eftermiddagen mot närmsta nationalpark, Namadgi. Vi lyckades komma en halvtimma efter att informationscentret där man kunde betala kampingavgiften hade stängt. Men som tur var träffade vi en jättetrevlig ranger som tog betalt av oss och fixade så vi inte behövde fundera mer på det. Nu var det Sofias tur att börja köra, och det gick riktigt bra. Även om hon flera gånger satte på vindrutetorkarna istället för blinkers, som alla som är vana att köra på höger sida gör i början. Hon körde oss upp i bergen till en mysig kampingplats. Vi grillade och spelade kort på kvällen. Det hade börjat regna lite smått på kvällen, men vi tänkte inte så mycket på det, bara tältet inte läckte. Läckte gjorde det inte, men det var kallt och rått hela kvällen. Sofia som inte var så van vid att ligga i tält sov inte väldigt bra och jag var kissnödig hela natten. Vi vaknade tidigt på morgonen och åt varm soppa till frukost. Vi packade ihop ett dyblött tält och tog en skogspromenad under vilken vi såg över tio kängurus och vallabys.

Canberra

Old Parlament House

Gud vad bra bilder Sofias kamera tar!

Skulpturer i skulpturträdgården...

Vi har varit på sightseeing i Canberra, vi har sett Skulpturträdgården, Lake Burley Griffin, Australian of The Year Walk, Parlament huset, gamla Parlament huset, flera vackra rosenträdgårdar och National Library of Australia, Questacon och Commonwealth Place. Det blev en hel del gående men det var en mycket givande förmiddag. Till lunch blev det McDonalds och gratis (men mycket segt) internet.
Vi tyckte väl inte Canberra var någon höjdare, det kändes lite övergivet och staden hade inte riktigt någon ordentlig stadskärna. Även om det var väldigt fint med vattnet och alla gröna ytor överallt.

Äggröra

Vackra Nationalparker.
Babiankänguru.

Dom är överallt!

Ser ni vad glad jag är för att få sova i en säng??

Idag vaknade jag bakfull… det var inte alls roligt. Tur att Sofia är höjdare på att göra äggröra och ta ner tält! Det var en väldigt fin förmiddag så efter att vi checkat ut åkte vi till första, närmsta sandstrand. Det var skönt att få förmiddagen i solen. Stranden var väl inte världens finaste och vattnet var kallt, men det var skönt att få spendera lite tid i solen.
Sen gav vi oss iväg till Canberra, och här är vi nu. Vägen hit var vindlande och slingrande med mycket trafik upp igenom bergen. Canberra som stad är väldigt liten, förhållandevis, det är en huvudstad på bara 300,000 och det var inga problem alls att köra in. Det kändes nästan som staden var lite övergiven, kanske för att det är påsk. Det var ganska svårt att hitta hotell eftersom det flesta var fullbokade, det slutade med att vi hamnade i ett dyrt hotellrum. Men det finns i alla fall gratis parkering och det ska bli skönt att sova i en riktig säng. Vi har redan varit ute och ätit, fish&chip på en pub. Eftersom det brukar vara väldigt mycket mat delade vi på det, då blev det även mycket billigare, fast ölen var ganska dyr istället. Det blir en tidig kväll för imorgon har vi en hel dag i Australiens huvudstad.

Jag fyller år.

Frukost-time!
Snyggingar!

Påsktraffik...

Skrattande Cookaburra

Rosévin på en filt på min födelsedag!

På morgonen åkte vi och lagade frukost vid havet, det blev äggröra, tomat, pitabröd och juice. Inhandlat dagen före. Till utsikt hade vi havet, strand och surfare.
Sofia har köpt ny kamera och den lekte vi med en hel del när vi efter frukost gick en promenad ut till en fyr och den inte särskilt intressanta attraktionen ”The Blowhole”. Det var vågor som kom in under berget och ut ur ett hål, så det blev som ett litet sprut rakt upp. När vi var där var det låg vatten och sparsamt med vågor så det blev inget sprut överhuvudtaget nästan. Men Australiensare är ju experter på att leta reda på turistattraktioner. Vi gick vidare ner till en liten hamn, där en kille stod och rensade fisk. Där var flera stora pelikaner som glatt käkade fiskrens. Efter att vi tittat ner på pelikanerna får vi syn på en stor matra ray som simmade precis under, på jätte grunt vatten! Den var ca 1,5 meter i bredd. Efter ett tag kom det två till simmandes, de är så häftiga! De flyger fram i vattnet nästan!
Sen gav vi oss ut i påsktrafiken, vilket inte var väldigt roligt. Men Sofia fick många fina kort på utsikten från bilen, det är ju lite lättare att ta kort när man rullar i 20km/h. Vi stannade efter vägen och köpte nyplockade jordgubbar av en gubbe, mycket goda. En burk till bilresan och en till rosévinet.
Vi hamnade nere i Batemans Bay, med ett lunchstopp i Jervis Bay. Där fanns en väldigt tam Coocaburra som gjorde oss sällskap, skratta gjorde den däremot inte.
I Batemans Bay tältade vi på dyr camping i två dagar. Första natten satt vi på en uteservering och delade på en pizza. Nästa dag var min födelsedag! Vi visste inte riktigt vad vi ville göra… Vi funderade på att hyra kanot, men vi hittade inte någon uthyrare. Så vi åkte ut till en nationalpark. Vi stannade där en lång stund. Där var fullt med tama kängurus, det gick till och med att mata dem ur hand! De är så söta! Väldigt kul att Sofia fick se dem så fort också. Vi grillade till lunch, sov en stund på maten, gick en strandpromenad innan vi åkte tillbaka till kampingen. På kvällen blev jag bjuden på födelsedagsmiddag av Sofia. Det blev jättegod tapas på en restaurang fem meter från vattnet. Räkor, kyckling, marinerade champinjoner och en del annat.
Vi gick ut på ett hotell och träffade en del Australiensare som tjatade om Volvo och de tyckte inte att vi skulle åka till Canberra. Vad synd, vi som är på väg ditåt.

Tjejor på resa!

Sofia och tre systrar. (Jag saknar mina.)

Nu har Sofia varit här i fyra dagar, egentligen fem, men hon var en dag själv i Sydney också. Hela onsdagen fixade vi och grejade så vi skulle komma iväg ordentligt. Vi packade ryggsäckarna, tvättade och jag städade hela insidan av bilen. Det blev såå fint!
På torsdag morgon sa vi hejdå till barnen, åkte och fikade med Tonia innan vi gav oss till Blue Mountains där jag skulle släppa av Johan, (som skulle ta ett tåg in till Sydney) och hämta upp Sofia om kom ifrån Sydney.
Det var väldigt roligt att träffa Sofia igen och att se någon bekant hemifrån också! Väldigt skönt. Vi åt lunch på en uteservering och släppte av Johan innan vi åkte mot kusten. Jag och Sofia pratade under hela bilresan på fyra timmar. Roligt med lite tjejsnack, har ju varit lite bristningsvara på sistone. På kvällen hamnade vi i en liten stad som hette Kiama på ett sunkigt backpacker hostel. Vi åt nudlar och gick och lade oss.

Jag sköt en kanin!! På första skottet!!

Australien i ett nötskal, eller jag menade fårskinn.
Nu snart skjuter jag, ser ni kaninen? Där borta vid all den gråa bråten...

Kaninen kröp tyvärr ner i sitt hål igen, men jag är överlycklig!

Johans satte kulan i halsen på kängurun.

Nästa dag frågade Ethan och Mark oss om vi ville med ut och skjuta kanin. Johan nappade på en gång, men jag kände mig fortfarande ganska trött. Fast Johan fick mig att följa med, vilket jag inte ångrar alls. Det var Mark, Johan, jag, Ethan och Zoee. Vi åkte ut till Marks kompis gård, och ut på hans mark, in i kohagarna alltså. Efter en stund klättrade vi bak och stod på flaket på bilen. När vi fick syn på en kanin stannade vi bilen och Ethan sköt. Nästa kanin vi såg så sa Johan att jag skulle skjuta så skulle han visa hur det gick till efteråt. Jag tänkte väl inte så himla mycket, jag trodde väl inte att jag skulle träffa. Jag bara siktade och sköt, jag såg knappt kaninen, bara en del av baken på den. Och Ethan utbrister: ”Du träffade!” och jag svarar ganska misstroende ”Gjorde jag?”. Det var riktigt häftigt, rena adrenalinkicken! Sen var det Johans tur och då hade alla kaniner gått och gömt sig. Men vi fick syn på en känguru och Ethan frågar Johan om han vill skjuta den. Han måste bara träffa i huvudet, annars dör den inte. Och Johan bara sköt, han träffade i halsen och kängurun föll i slowmotion.
Efter detta blev det mörkt och vi tog fram strålkastaren. Jag fick skjuta några fler gånger, men det blev inga träffar. Vi åkte hem och lagade tea, som de kallar middag på Australiensiska.

Hemma och trött

Jag har varit hemma några dagar nu, Tonia kom och hämtade mig och Johan. Det var en ganska jobbig resa hem, men det gick bra. Första dagarna mådde jag väl inte helt ok. Mitt blodtryck har ju varit väldigt lågt och så fort jag reser mig upp blir jag jätte yr. Det var en morgon som jag bara kom halvägs till toaletten och fick gå och lägga mig igen för jag mådde så dåligt. Johan fick gå och hämta Cola till mig innan jag kunde gå upp igen. Men nu mår jag mycket bättre, inte bra, men bättre.
Zoee hade sin 13-års fest i lördags, Tonia var som på nålar. Hon var väldigt orolig. Zoee hade i och för sig festen på bakgården bredvid poolen och Tonia hade uppsikt över den hela tiden. Men några killar försvann lite mystiskt bakom pool stängslet med jämna mellanrum och det gick en del rykten om alkohol. Zoee var inne på sitt rum en gång och då frågade jag om det var någon alkohol svaret blev: ”Ja lite, men säg inget till mamma.” Med ett leende. Zoee själv behöver man nog inte vara särskilt orolig för, hon är ganska mogen liten dam.
Tonia och Mark hade hennes syster och familj plus mamma och pappa på besök och vi satt ute och åt plockmat och höll uppsyn över festen. Det var riktigt trevligt även om jag var ganska trött.
Tidigt på morgonen blev Johan väckt av Mark, de skulle ut med hundarna och jaga vildsvin. Jag sov vidare och några timmar senare kom en trött Johan hem. De hade tagit ett viltsvin, men lämnat kvar det.

Jag tänker aldrig bli sjuk mer!

Idag mår jag ganska bra. Jag hade dropp hela natten, men nu får jag äta. Det är gott! Jag tycker det är jobbigt att röra på mig för det gör ont då och min normala andning börjar komma tillbaka normalt. En arrogant läkare sa att jag säkert kunde åka hem idag, men det vägrar jag. Den andra läkaren sa att man kunde stanna 2-3 dagar, det tänker jag göra. Det är två timmar guppig väg hem så jag tänker må bra innan jag åker. Mamma gick upp klockan 4.00 på morgonen för att prata med mig igår innan jag åkte på operation, det var väldigt skönt, fast hon grät mer än mig. Pappa han önskade mig lycka till. Kanske är svårt för dem att hantera när man är så långt borta. Jag pratade en liten stund med Anna också idag, det var väldigt skönt hon skulle skicka ett sms till mamma.
Tonia ringde också förut och sa att hon skulle komma imorgon efter att hon slutat jobba. De är så snälla! Johan är ute på stan just nu och jag skyller honom inte, här är så tråkigt. Jag försöker prata med varenda människa som går förbi. Inatt var det jättejobbigt när jag hörde att sjuksystern bara gick förbi i korridoren, jag ville att hon skulle stanna och prata. Jag som knappt kunde prata.
I förrgår när jag låg på akuten gav jag mig själv ett löfte, jag ska börja träna efter detta, minst tre gånger i veckan. Jag är verkligen inte en sjuk person, men sen vi kom till Australien har jag varit inne tre gånger plus när jag hade njurbäckeninflammation i somras. Det är för mycket! Jag tänker inte hamna på sjukhus igen! Det är jag alldeles för social och otålig för.

Opererad

Nu har de opererat mig. Igår eftermiddag bestämde de att de skulle ta bort blindtarmen. Den var tydligen infekterad. Jag mådde väldigt dåligt igår. Det är så mycket som snurrar i huvudet just nu. Var nog ganska skärrad och rädd när de berättade vad som skulle hända. Jag längtar väldigt mycket hem också. Jag saknar alla människor. Jag låg och grät hela eftermiddagen igår och en timma innan operationen somnade jag, sov ganska tungt, vilket nog var bra för när de tog mig till operationssalen var jag redan då rätt borta. Dom tittade på mig med sina snälla ögon och sa att jag nog var en upprörd liten tjej. Då började jag bara gråta ännu mer. Sen skulle alla hela tiden förklara vart de skulle skära och gräva och vad de skulle klippa av jag bara drog täcket över huvudet och låtsades att jag var någon annan stans. Det var jobbigt. Jag var lite rädd för hur ärren skulle bli. De sa att de skulle göra titthålsoperation och då blir det tre som hål, ett precis under naveln och två lite längre ner. Men jag fick även skriva på ett papper att de kunde göra en öppen operation också. Vilket de gjorde också, har ett jättestort bandage på magen nu, men de har sagt att ärret bara är 2½ cm. Hoppas verkligen det. Blir det fult tänker jag gå till en skönhetsopererare. Jag får faktiskt vara lite ytlig, jag gillar min mage. Mamma tyckte att jag bara hade hängt upp mig på en sak och det är nog så för när jag verkligen får en sak på hjärnan har jag svårt att släppa det. Kan vara rätt dumt.
De tog mig i alla fall till operationssalen igår vid 18.00 och jag låg och pratade med dem och så, fick en spruta och sen bara slockna jag. Jag kommer inte ihåg något alls. Sen vaknade jag på uppvaket en gång, men nästa jag kommer ihåg då är jag tillbaka i salen och bara tjatar om morfin. Så jag fick en spruta i benet som gjorde jätte, jätte ont. Efter det blev jag tydligen helt knäpp. Mimmi skulle ringa hela tiden, jag ville prata med Mimmi och sen fick inte Johan gå, för han skulle hålla min hand. Lipa mot termometern som de ville ha in i munnen på mig gjorde jag också. Haha, det var faktiskt rätt skönt att vara på morfin. Prata svenska med sjuksystrarna gjorde jag också.
Ögonen kunde jag inte hålla öppna och jag sov efteråt och hela natten. Fast de tog blodtryck på mig väldigt ofta eftersom det var så lågt. De gav mig en massa antibiotika också som gjorde att det föll ännu mer.

Ultraljud

Kängurubebisen som en vindruveplockare hade i en tygpåse i bilen.

Nu har jag precis gjort ultraljudet och väntar på att doktorn ska kolla på bilderna. Sjuksystern som gjorde det trodde att det var inflammation på blindtarmen.
Jag vet inte riktigt hur jag känner just nu. Jag pratade väldigt länge med Emilia i förrgår och jag längtade hem då… Det gör jag även nu, speciellt när det är så här jobbigt. Johan och Tonia har sovit i bilen i natt, det gick inte att hitta något hotell. Det är väldigt gulligt av henne att följa med, det blir ju ändå tre timmar i bil fram och tillbaka. Skönt att man är omringad av så snälla människor.
Nu vet jag ju inte vad som händer, om de ska operera mig igen, eller om det går över. Det jag tycker är jobbigast är att de ska söva mig, och sen är det det där med ärret också. Fast det kanske är lika bra att ta bort den så blir man av med det…

Sjukhus....

Jag har något tråkigt att berätta. När jag skriver detta ligger jag på Bathurst- sjukhus. Har varit här sedan igår kväll. Jag vaknade igår morgon vid 4.00 av väldig magont. Jag spydde två gånger under morgonen och under dagen blev det inte bättre. Det gick i vågor. På eftermiddagen bestämde vi oss för att åka till sjukhuset. Jag hade bara sovit några timmar under dagen och värktabletterna fungerade inte. Jag funderade på om det var en njurbäcksinflammation som kommit tillbaka. Det kändes som samma smärta. Och det kan vara farligt att gå med för länge.
Mark körde före oss till sjukhuset. Det tog säkert en timma innan jag fick träffa en doktor. Han trodde att det var blindtarmen. Jag fick en chock tror jag för jag blev helt förstörd. Jag orkade inte ens lyssna på honom. Det är inte något farligt, om man gör något åt det och det är ett litet ingrepp. Men samtidigt så tycker jag det är jobbigt att behöva bli sövd, och sen är jag lite rädd för att få ärr. Idag känns det bättre.
De beställde ambulans åt mig till Bathurst eftersom de inte hade någon kirurg i Mudgee. Jag fick en rejäl dos morfin och lyckades till och med sova lite på den 2 timmar långa ambulansfärden. Johan åkte hem och hämtade en del saker och han och Tonia åkte efter. Ambulanskillen som satt bak med mig var riktigt trevlig och vi pratade lite musik och en del annat. Efter halva resan fick jag räcka ut tungan, jag var uttorkad, så de stannade för att sätta dropp. Jag somnade om och när jag vaknade var armen som ett basebollträ. Inte alls kul. Det hade droppat för fort och armen hade svält av all vätska. Blää.
Framme på akutintaget fick vi vänta, för de hade ingen säng till mig. Doktorn kom och kollade lite på mig och började prata om att det kanske inte var blindtarmen men att de skulle vänta tills imorgon och göra ett ultraljud.

Kängurus

Johan i högst huj med pilbåge för att träffa en öllåda. Ethan är instruktör.
Tonia och hundarna.

En dag kom Ethan med en kross också som han tog några vändor med i kohagen. Han skjuter även pilbåge, vi fick testa och det var väldigt tungt. Jag sköt två skott och blev helt skakig i händerna. Johan däremot stod tills han träffade ölkartongen. Nästa dag tog Mark och Ethan med oss för att titta efter kängurus. Alla Australiensare säger att ”they are everywere” och vi har verkligen inte sett dem everywere. Men nu förstår jag vad de menar, de var verkligen överallt! Vi såg nog över 200 st på bara en timma. Vi såg till och med en stor hanne som parade sig med en hona. Detta ska inte vara så vanligt att få se tydligen.
Vi åkte hem och Ethan letade rätt på pilbågen och nu var det kaninskjutning som gällde. Tyvärr kommer mörkret väldigt snabbt här och Ethan fick en chans, han hade träffat kaninen om det inte varit så mörkt. Vi åkte hem och åt pumpkinsoup. Vi tar en ny tur en annan dag.
Ända sedan vi kommit till familjen Butler har livet varit väldigt skönt, de är så trevliga! jag förstår inte riktigt att de ger oss så mycket. I söndags var det tennisturnering i Dubbo och då åkte hela familjen inklusive Johan iväg över dagen. De lämnade mig i huset helt ensam. De litar verkligen på oss också. Det är fascinerande hur snälla en del människor är. Vi har till och med fått flytta in i barnens gamla lekrum, så nu sover vi där på två madrasser. Toast och te får vi varje morgon också.

Pingis

Deras mark ligger som en kil mellan två vägar och det är ca 30 hektar. De har hästar, kor, höns, olivträd, hundar, grönsaksträdgård, pool, tennisbana, m,m. Men det är fortfarande väldigt nära till staden. Tonia berättade att priset för marken var ca tio gånger mer nu än när de köpte det. Oliverna handplockar de och skickar till ett presseri så de får olja av dem. En kossa var 6-8 månad går till slakt och de har tre frysar för att få plats med allt kött. Mark är slaktare till yrke, han har jobbat med det i över tjugo år, men nu är han i kolminan där han tydligen tjänar mycket mer.
Det har blivit endel tennisspelande och det var riktigit roligt att få se Zoe och Tonia spela. Tonia har haft en världsrankning och varit väldigt duktig. Zoe har nationell ranking, trotts att hon bara tränar en gång i veckan. När de spelade flög bollarna som skott genom luften. Det märktes att de var väldigt duktiga. Johan var också med och spelade och jag som aldrig sett honom spela tyckte han var jätte duktig. Trotts att han tjatar om att backhand är dålig.
Johan och Ethan har spelat en del pingis också, vilket kan underhålla dem i flera timmar. Tror Ethan är väldigt glad att ha någon att spela med, han brukar gå ut och ställa sig och slå själv. Det är ett tecken på att han vill spela.

Tennis och pool

Soluppgång på väg mot druvorna.
Bentley (som Mark alltid kallar Morgan) och grisen.

Nästa dag var vi lediga och fördrev tiden med att spela tennis. Jag som aldrig gjort detta förut tyckte det var roligt, fast jag slog bollarna alldeles för hårt och de flög överallt… efter tennisen tog vi ett dopp i poolen, vilket var uppfriskande. Mark tyckte vi var knäppa, eftersom vattnet var så kallt. Men det var ju rena lyxen.
På kvällen lagade Zoe spagetti bolognese åt oss. De tar verkligen hand om oss och de har sagt att vi får stanna så länge vi. Vilka underbara människor!
Mark visade oss alla deras hundar, de har två små som sällskap, fast de får inte komma in i huset. Bentley och Lulu, två små jackrussels. Sen har han ca fyra hundar på baksidan huset också. De använder han till att jaga viltsvin med, det är fyra stora hundar, typ Grand danoua, riktiga bestar. Kväll nummer tre försvann han flera timmar och vi hann gå och lägga oss innan han kom hem. På morgonen när vi skulle till jobbet låg det ett 80kg stort, fult viltsvin på gräsmattan. Det var rätt konstigt. Han har hundarna på flaket på uten och när de ser ett viltsvin stannar han och de hoppar av. Hundarna jagar viltsvinen och biter tag i öronen tydligen. Han verkade inte göra så mycket med det efteråt, han skar ut käken och gav till hundarna att tugga på. Lite äckligt. Vart han gjorde av resten av grisen vet jag inte.

Snälla människor igen!!

Vi har träffat underbara människor. Vi bor numera hos Mark, Tonia, Zoe och Ethan Butler.
Vi tältade som vanligt på vårt stammisställe i onsdags. Det har ju varit ganska svårt att hitta bra ställen, och detta fungerade väldigt bra. Väldigt nära staden men ändå rätt undanskymt bakom lite buskar. Vi hade parkerat bilen och tog en liten promenad, stannade för att klappa några hästar. Det kommet en vit ute och stannar och Mark började prata med oss, han undrade om allt var ok. Han hade sett oss förut där nere och trodde att bilen hade haft ett brake-down.
Vi förklarade som det var, att vi bara tältade, vi mådde helt ok. Vi pratade med Mark ganska länge och efter en stund frågade han om vi ville komma på barbeque imorgon. Jag och Johan bara tittade på varandra. Klart vi ville! Hans dotter skulle tydligen fylla 13. Han skulle komma och hämta oss om vi var där dagen efter.
Och det gjorde han också. Så vi fick träffa hela familjen inklusive barnen Zoe 13 och Ethan 10 och mamma Tonia. Mark jobbar i kolgruvorna och Tonia är före detta tennisspelare, numera coachar hon barn och jobbar på bageri. Vi hade en jätte trevlig kväll, det blev grillat lamm och T-bone-steak, sallad, potatobake och vitlöksbröd. Efter att ha levt så länge på pasta och soppa var det väldigt, väldigt gott med riktig mat. Vi åt nästan ihjäl oss. De bjöd oss också på ett lokalt vin som var riktigt gott.När det började bli dags att gå och lägga sig blev det tal på tältet och att det skulle regna på kvällen. Det slutade med att Mark och Johan åkte och hämtade tältet och vi satte upp det i deras trädgård.

Snälla människor tar hand om oss

Ser ni tältblicken...?
Jag hänger med ankorna, som för övrigt gillar shiraz-vindruvor.

Igår kväll när vi var ute och letade efter en lämplig plats att sätta upp ett tält för natten hamnade vi ganska nära ett hus och bestämde oss för att gå dit och fråga om det gick bra att vi tältade där. Det gick bra och vi skulle precis sätta upp tältet när mannen som vi pratat med kommer ut och säger att vi kan tälta i deras trädgård istället. Det var verkligen jättesnällt och vi åker dit och fixar för natten. Precis när vi ätit upp vår soppa kommer han ut. Han har blivit utskickad av frun med tre pizzabitar och en liten eski full med dricka, mars och två apelsiner. De tyckte väl synd om oss att vi inte ens hade råd att betala kampingplats. Så himla gulliga! Sen säger han att vi gärna får komma in och duscha om vi vill också. Vi gick in och pratade en stund, lämnade tillbaka tallriken och Johan duschade.
De var verkligen jätte trevliga, hade en son på universitetet och en dotter på gymnasiet. Sandra, frun var super gullig och pratade hela tiden, hon var son till en före detta oljeentreprenör. Hon hade bott i både mellanöstern, västindien och skottland innan hon kom till Australien och träffade Peter, mannen. Han ägde mark i Mudgee som han håll på att göra i ordning för att sälja. Det verkade bra och de berättade att det skulle öppna två stora kolgruvor i Mudgee som antagligen skulle dra lite folk. Vi blev erbjudna att sova i deras trädgård igen. Pizzan sparade vi och åt till lunch idag istället, jättegod med räkor på!

Hillbillies!

Igår var vår första dag på jobbet, tyvärr fick vi bara jobba tre timmar, samma som idag. Men vi hoppas på mera framöver. Det verkar vara helt ok att plocka vindruvor, inte alldeles för jobbigt. Det är ett härligt gäng vi jobbar ihop med, ca 20 personer. Det finns en oskriven regel som säger, den som hörs mest vinner. Det är verkligen rena rama raggarna, den ena värre än den andra. Men det är trevligt att höra dem skrika på varandra och det är ju faktiskt riktiga Australiensare. De röker som borstspindlar och har inte ens hälften av tänderna kvar och är annars också väldigt grova i munnen. I början är det nästa lite chockerande, fast det är väldigt intressant.
Vår boss som heter Seva Pop verkar jätte bra att ha att göra med. Hon ler i alla fall, det är ett bra tecken.

Kängurun i busken

När natten kom närmare hörde vi något som prasslade i buskarna och där satt en liten känguru. Vi delade en flaska rött vin på kvällen och spelade kort till soppan. När vi gått och lagt oss låg vi och lyssnade på kängurun som hoppade runt utanför tältduken.
Vi vaknade ganska sent och fick åka direkt eftersom det var en marknad inne i staden som vi ville hinna med också. På vägen tillbaka fick Johan syn på två stora svarta fåglar. Jag trodde först att det var kråkor, men när vi tittade närmare var det två svarta Gulstjärtade sotkakaduor. Efter dem flög även en liten, vit hök. Kakaduorna är ganska ovanliga och är tydligen värda mer än 10 000 dollar styck. Mycket vackra fåglar.
Marknaden var rätt liten men vi köpte ett väldigt gott bröd.

Fåglar, fåglar, fåglar

Mat fixas det på kampingen.
Och ibland på gaskök. Allt ni ser är vårt liv just nu.

Apa.

Vi har sett så många fina fåglar senaste dagarna! Johan håller på och tjatar på mig att jag ska skaffa en kikare eftersom jag hela tiden håller på att tittar efter fåglar och djur. Kanske, kanske…
Vi är i en nationalpark norr om Mudgee, igår bestämde vi oss för att åka och göra något och det här stället var närmast. Vi börjar ju inte förens på måndag och vi vill gärna se något runt den lilla staden. Vi åkte till TuristInformationen för lite information på morgonen och gav oss sen iväg. På vägen upp körde vi förbi en stor kolmina. Första stoppet för vår resa var The Drip. Vi parkerade bilen och började gå turen längs en liten ström, det skulle ta 70 minuter, men det tog oss säkert 150. Landskapet var underbart vacker, vi såg en Kingfisher. En lite, sällsynt, blå-orange fågel. På ena sidan av strömmen var höga bergsväggar med lekfulla formationer. Johan, den apan, kunde inte låta bli att klättra på allt han kunde. Vi hade vårt eget lilla äventyr. På slutet av turen fanns en liten vattensamling, inte djupare än en meter, men vattnet var klart och vi var väldigt varma. Badkläderna låg i bilen, men det har ju aldrig hindra någon förut. Efter att ha svalkat av oss åt vi kakor och återtog färden tillbaka. Jag var väldigt hungrig och det blev pasta på gasolköket så fort vi kom tillbaka. Efter lunch åkte vi mot en annan del av nationalparken för att hitta någon stans att tälta för natten. Där fanns en öppen plats och en lite glänta, vi satte upp tältet under ett stort eukalyptusträd. Dags för en tur igen, fågelskådning på gång. Vilka vackra papegojor vi såg! Självklart de vanliga jobbigt högljudda Gultofskakadua. De grå och rosa Rosenkakadua är också väldigt vaniga, fast mest i städerna. Vi såg många lite mindre papegojor i härliga färger, rött, blått, grönt och gult. De är så vackra när de flaxar upp ur gräset, färgkaskad.

Vindruveplockning

Jag i Blue Mtn.

Vi har fått jobb! Vi kom till Mudgee idag och vi var på en kamping och frågade om de visste något om jobb. Den snälla damen i receptionen gav oss två nummer till contractors. Vi ringde den ena och fick ett vagt svar om jobb, och den andra hade jobb åt oss så vi kan börja jobba på måndag! Hon heter Seva Pop. Vi fick komma till hennes kontor och prata lite och få en del papper som vi måste fylla i. Nu måste vi ta redda på vad vi ska göra under tiden tills vi börjar jobba, det är ca tre dagar. Vi kanske åker på en utflykt till en nationalpark, vilken ovanlighet…

Sofia till Australien!

Tre som tycker det är vacker utsikt.
Daniel dricker Coca Cola Vanilj på tur, helnöjd är han för det finns inte i Sverige.

Daniel och Martina under stora stenen.

Sofia kommer! Det ska bli så roligt! Hon kommer den 7 april, vilket är typ om några veckor bara! Jag blev helt paff när hon skrev till mig på Facebook att hon hade bokat. Jag visste ju att hon funderat på att komma och att det var antingen våren eller hösten som gällde, men sen var det tyst och jag hade inte tänkt så mycket mer på det. Men nu kommer hon! Gud vad roligt! Jag längtar verkligen, för jag har verkligen saknat alla mina goa kompisar.
Nu måste jag och Johan börja fundera på hur vi ska göra framöver, det kanske är lite kort att hitta ett jobb får så få veckor bara… Jag vet inte, men det löser sig säkert.
Den sista dagen ihop med Daniel och Martina, vi har gått en lång tur på tre timmar ner i en dal och tillbaka. Det var verkligen jätte vackert, förståeligt att det är en nationalpark. Daniel och Martina gick även en bit längre, ca 1½ timma längre. Vi var på internet under tiden och började söka jobb. Vi har tänkt ge det fem dagar, hittar vi inget innan dess så ska vi åka och bosätta oss på en sandstrand och bara vara tills Sofia kommer. För då ska jag och hon ut och resa! Det verkar i alla fall som att det finns en del små städer i närheten som odlar en del frukter, vi får se hur det går. Men i natt måste vi köra ur Blue Mountains för det är för kallt att sova i bilen här.

Blue Mountains

Snygga glasögon har han min pojkvänn!

Mästerfotografen fångar ögonblicket, någon hade gått bort sig i dalen och had polishelikopter efter sig...

Gissa vem jag pratar med...

Johan leker i trädt, jag leker med kameran.

Martina och Daniel kramas i blått.

Vi åker mot Blue Mountains! Tidigt måndag morgon var vi uppe och packade ihop oss för att åka till Blue Mountains. Bilen stod snällt kvar där vi lämnat den. Mycket bra. Lite oroliga hade vi allt varit.
Det var lite krångligt att ta sig ut ur staden och det tog några timmar. Men vi hamnade till slut rätt och vi fick ju se en hel del av staden, som Martina positivt uttryckte det.
Vårt första stopp i Blue Mountains var ”Echo Point” där man hade utsikt över ”Tree sisters”. Under tiden vi stod där och tittade ringde Anna från Nya Zeeland. Det var jätte roligt att få prata med henne en stund, ända tills det bröt. Hon kommer ju hit i maj.
Vi gick också en liten tur första dagen. Jag började leka med kameran och hittade en hel del roligt inställningar. Johan och Daniel de klättrade i både träd och berg, de hetsade nog varandra lite, bröder. Där var också ett sött litet vattenfall, jag tror vi har sett flera hundra nu…
Daniel och Martina åkte bergbana och tåg, vilket verkade vara en turistfälla och jag och Johan som sparar pengar hoppade över det. När de kom tillbaka verkade det inte som att vi hade missat så mycket heller.
Vi tog in på hotell och den snälla killen i baren lät oss sova gratis på madrass i Daniel och Martinas rum. Fast det var svinkallt och vi fick dra två sovsäckar över oss, det var ett väldigt gammalt hotell och det drog från otätade fönster. Det är nog första natten på hela Australien resan som vi har frusit på riktigt vilket var rätt skumt efter att ha varit i konstant sommar i fem månader. Riktigt bortskämda har vi blivit…
Vi åt middag på restaurangen och satt även där och spelade kort tills vi blev utkörda när de stängde. Då tog vi med oss ölen upp på rummet och satt där istället.